In loving memory.

Igår morse kände jag mig jävligt krasslig. huvudvärk, halsont och allmänt känslomässig.
Malla har varit här hela helgen, vilket iofs har varit väl behövt.

i Torsdags så fyllde jag 20. var var så speciellt? jag blev ju inte direkt någon ny människa. jag är fortfarande samma trasiga människa med en ny ålder samt privilegiet att inhandla egen alkohol, trots det faktum att jag dricker alkohol väldigt sällan.
Fredags däremot så tog jag tillfället i akt och införskaffade mig Elk, Sveriges godaste öl om jag får säga vad jag tycker. visst är det intressant hur berusning kan få människan att glömma tid, rum, problem och perspektiv på vad som är viktigt respektive oviktigt?







Jag har en teori. Endorfiner är kroppens egna lyckodrog som utlöses vid konsumering av Choklad, köttsligt umgänge (dvs. sex/sexuellt relaterade aktiviteter och närhet till en annan människas kropp), kärlek och diverse saker som gör oss lyckliga (i mitt fall tvspel). det sägs att man inte kan få för mycket av det goda, medans andra säger att man ska passa sig för att njuta för mycket. min teori grundar sig i det sista uttalandet, att det Faktiskt går att få för mycket av det goda. I fallet att få för hög dos av endorfin, så är min teori att det får en plötslig vändning och istället för lyckan av att hoppa på molnen, så går molnet sönder och man faller. Man faller fort, och får jävligt ont när man landar -Om man landar.

Idag, så brast jag. vid lunchen frågade min mor mig om en räkning till hyran som låg på internatet, hennes fråga var gällande om den var betald eller inte, då jag tog den frågan som en förolämpning. Jag är så trött, därav min utmattade reaktion. jag orkar liksom inte bry mig längre, jag står inte pall för att "diagnostisera" människors värderingar ang. mitt egna beteende. "Faller en, Faller alla", och visst är det så.

och Där, så fick jag min teori beprövad. i mitt fall, så är den Sann, vilket betyder att jag i fortsättningen kommer akta mig mer för att må bra.

Idag, om en timme ca, så kommer släkten min och firar "den stora dagen". inget illa mot släkten, men jag kunde ha varit gladare om de Inte kom. det är visserligen roligt med uppmärksamhet, det är det Alltid. men det är inte samma sak utan honom. som sagt, Släkten i all ära, men jag kommer inte njuta av kalaset. Alf, jag saknar dig.

ingenting har varit sig likt efter din bortgång. jag saknar dig Alf Petterson. du är den enda människa som Verkligen förstått mig, den enda människa. som Jag vågat visa mina monster för.
jag har alltid sett upp till dig. Alltid.
minns du hur vi stod på bron i hallsberg som går över järnvägen? minns du? då vi pratade om hur vi skulle borra hål i glaset och Kissa på tågen? jag minns.
jag glömmer det Aldrig.
du är för evigt mitt Allt. glöm inte det, Affe, "Hallsbergsgrabben".


min Stora dag blev aldrig sådär Episk som jag hoppades på, och det är pga dig.
"Det finns en glädje större än sorgen, Glädjen att minnas."

jag älskar dig Alf.
Yours truly, //Alice FFS