gårdagens mörker.

Jag vet inte vad det är. ljus har aldrig varit en stor passion. det har alltid varit någon typ av rädsla. en fobi. ett tillstånd av icke existerande välmod. det får mig att känna mig iakttagen. ut stirrad. det spelar ingen roll om det är en folkmassa eller om det är ett tomt torg fyllt av ingenting alls. det spelar ingen roll vilka som är där eller vilka som inte är där, jag känner mig inte trygg i ljuset... "mys"-ljus är väl behagligt, men jag föredrar så lite ljus som möjligt... jag är inte som någon mygga som drar sig till ljus, jag snarare... som en vampyr som drar sig ifrån ljuset! *skrattar med vanställd röst*

jag fick mig en liten tankeställare igår kväll, kvällen den 29 januari 2009. jag anser, att det var den mest lärorika kvällen i mitt liv på länge. jag började snacka med en "ny gammal" kontakt... läste hennes blogg, och jag blev positivt förvånad över hennes sätt att skriva. sätt att tänka. imponerad + motiverad till att skriva mer i min egna blogg.
senare på kvällen bråkade jag och farsan för första gången på länge. morsan har alltid varit den som går emot, men hon är bortrest över helgen... så endast min far som är hemma. vi är lika envisa båda två, den ena värre än den andra i vissa lägen. men envisheten finns Alltid där... det var skönt att bråka med honom faktiskt, det är sådant som får mig att förstå hur nära jag står honom.. bråk får mig alltid att känna närhet till personen som blir "offret"...

efter detta bråk gick jag ut i vardagsrummet. klockan var väl halv 11, helt nersläckt i huset. mörker utomhus. jag stirrade mig nästintill blind på trädet jag såg genom fönstret. jag vet inte vad som var så intressant eller så inspirerande med just det plommonträdet. jag har ingen aning. hur mycket jag än tänker på det, och hur mycket energi jag än lägger på att koncentrera mig på det där Jäävla trädet, så fattar jag inte. men någonting magiskt. jag kände någonting, nästan som kärlek. att jag skulle vara Dendrofil är helt otänkbart, men någonting är det...
men det var inte det enda jag la märke till... att mörkret försökte sluka vår gård var också en detalj jag blev väldigt fascinerad över. ljuset från belysningen från gårdslampan i mitten av gräsmattan vs. mörkret. jag kunde se (eller om det var en inbillning) att mörkret förflyttade sig fram och tillbaks från och mot ljusets källa. det kändes så äkta att jag bara ville springa ut och vara Ett med Allt.


jag vill verkligen vara det plommonträdet som står på vår baksida.

//Alice FFS^

jag gick på toa i skolan idag. jag fastnade med skosnöret i dörren när jag stängde efter mig. jag träffade inte toaletten så bra som jag hade hoppats på.

will it ever be enough?

jag mår inge vidare... somliga vet det, andra inte. jag skiter i vilket ärligt talat.
jag vet varför jag mår dåligt, men det verkar inte bli någon skillnad vad jag än försöker åstadkomma. det blir aldrig tillräckligt. Synden straffar sig själv. inte sant? jag kanske förtjänar det helvete jag är nära på att vandra igenom. jag trodde jag hade tagit mig förbi detta stadie, men jag står fortfarande på ruta ett. jag vill göra nånting åt det, men det kommer inte falla inom era normer. era förväntningar. era förhoppningar.

jag vill lyckas. lyckas med att tillfredsställa er alla. att kunna agera Utan att bli kallad idiot. utan att bli genomskådad. utan att må dåligt över det. jag vill spela ut min roll som den jag är Utan att behöva veta vad ni tycker. jag har länge känt att "Din åsikt gör mig varken glad eller bitter". "Dina ord kommer aldrig sänka mig". "Det du gör mot mig har ingen betydelse i min utveckling". men nu har jag förlorat allt...

Besvikelsen är stor. fler och fler (jag nämner inga namn, men du som känner dig träffad. BRA JOBBAT!) visar besvikelse. inte bara fysiskt. verbal, psykisk och virtuell besvikelse är det jag upplever. jag lever inte upp till folks förväntingar. även om det är föräldrar, irc(Internet Relay Chat)/irl(In Real Life) vänner, lärare eller bekanta spelar ingen roll. det känns lika illa likförbannat. jag har aldrig sagt att jag är perfekt. jag har aldrig sagt att jag någonsin strävat efter perfektion. jag vet bara att det jag en gång gett mig in på försöker jag slutföra på Mina villkor.

jag har tappat min guard. min vakt är borta. min sköld är bortslagen. mitt försvar har sprungit någonstans... vill du förgöra mig, ta chansen. du har den nu. du har mitt livs slut i dina händer. berätta nu hur du vill att det ska sluta... det är Du som är förgöraren i det här slaget. gör ditt val Klokt.




jag ber er inte spela något spel. jag ber inte efter uppmärksamhet. jag kräver inte att nån ska ljuga över något jag presterat och säga "nejmen va duktig du é"... var ärlig. se helheten av mina verk. se det jag gör bäst istället för att klanka ner på mina defekter. och det gäller inte bara om mig. se Helheten. ge kritik för "the Good stuff" istället för att alltid ge dig på det negativa. det är Där du failar...

med de orden avslutar jag allting.
Tänk dig för.

//GrymGreger. aka. AlicE