fathua

"min farsa är.. feg, osäker, sårad, skärrad och rädd.. no less. men han vet precis vad han gör när han pillar på grejer (utom datorer). fixa bil, farsan gört. problem med moppen, farsan hjälper *pekar, skrattar, hjälper till*..."

så skrev jag tidigare i ett inlägg (Tears dont fall). en tillrättavisning av min riktiga syster fick mig att tänka. är det verkligen så dåligt ?
jag som inte är en del av Josses familj, har säkerligen en annan bild av Gunnar än vad jag har, eftersom att jag inte delar ett liv med honom..
jag som levt med min farsa i 17 ½ år har lärt mig hans egenskaper... det tidigare stycket var kanske dumt skrivet, eftersom jag bara lyfte fram hans sämre egenskaper..

men som min syster sa, farsan kommer alltid ställa upp för oss. som jag nämnde, problem med t.ex. moppe ? han finns där. skjuts te skolan när man missat tåget ? han finns där. spelning i örebro ? han hämtar. skjuts NÅNSTANS ? vi frågar farsan. ont om cash ? fråga farsan. Nån random fråga, farsan svarar alltid. svarar rätt ? kanske inte, men han har ett svar.. om det inte är korrekt, så är det för att det är hans "åsikt". hans sätt att se på saken...

jag kan inte säga att han är den "Bästa pappan", eftersom jag har ingen att jämföra med. lr, jag kan jämföra med vilken man med barn som helst, men det är fortfarande inte min farsa. så, det kanske på sätt och vis Är den bästa farsan..


om han mot All förmodan skulle läsa detta, så.. jag uppskattar att du är Min farsa.. glöm'et inte.

AlicE goes,
tuched.

titel ?

jag satt och snackade med lotta på msn.. lr, snackade och snackade, vi utbytte några ord..
hon berättade att hon var förvirrad. anledning : "jag vet inte var jag har dig..."
min första tanke.. oooo,kej.. är det bra lr dåligt ?
klart hon inte kommer förlora mig. vi har snackat såpass länge, att det känns som att hon alltid kommer vara "en del av mig"..... varken hon lr jag har ringt nåt spontan samtal. lite random sms, men inte mycket mer än så.. vi har aldrig träffats, och jag ska till sthlm i helgen utan hennes vetskap.. jag vet inte om jag kommer berätta det, men läser hon (mot förmodan) min blogg, så får hon reda på det iaf..

när jag hörde/läste "jag vet inte var jag har dig...", så blev jag jävligt glad dessutom..
jag har lyckats.
jag har gjort framsteg.

jag vill inte vara sådär spontant förutsägbar. jag vill inte att man alltid ska kunna lita på mig 24/7. att man alltid ska kunna ta mig för givet. att man alltid vet min reaktion, alltid vet vad jag gör, steget före.

när inte ens en av mina bästa vänner vet vart hon har mig, borde väl det betyda att jag på ett eller annat sätt har lyckats, lr ?

just had to say it.


förlåt att jag inte skrev så mycket, men det kan vara trevligt,
för en gång skull.

2+7<3

kärlek. the real deal.

ni som läste min förra blogg känner säkert igen namnet.. ni som känner mig känner säkerligen igen namnet.
jag kommer aldrig glömma henne.. Elin Eliasson, med ett stort jävla hjärta efteråt..
från 13 augusti till den 17 augusti var denna person här. HÄR. Kumla. den äckliga lilla staden som inte är känt för nånting annat än Fängelset.
denna helgen har varit mycket mer än en vanlig helg. jag har aldrig varit såhär glad i hela mitt liv. hela sommaren har jag väntat. sedan valborg har jag sett fram emot att träffa henne.... men nu..
kommer hon hit. till mig. jag är kär..

jag har också märkt, att det är en av få tjejer mina föräldrar nånsin accepterat (de accepterar inte ens mig), och responsen från mina vänner som vi träffat har varit goda (och då har vi bara träffat ca hälften). riktigt goda. precis som jag trodde.... för det finns ingenting direkt negativt med den här damen. smulan. limpan.. hon är helt fantastisk.

varför jag skriver detta, är för att jag är rädd. jag är så jävla rädd. jag kanske är jävligt paranoid och lättskrämd.. men senaste halvtimmen har hon varit rätt off. har jag gjort nånting ? var det nånting jag sa ? var det nånting jag glömt ? jag vet inte... eller så var hon bara trött och inte orkade vara social, jag vet inte..
vi var ute och träffade några av mina vänner, och hon somnade nästan ståendes mot ett träd. på vägen hem, så sa hon knappt nånting. väl hemma, sa hon knappt nånting. gjorde sig i ordning, och slocknade på sängen.. tror jag..
jag lägger mig bredvid, och berättar . att hon är det finaste som hänt mig (det är hon också, jag ljuger inte). att jag inte vill att hon ska åka. säger att hon inte får lämna mig... och jag talar om att, "jag lämnar dig aldrig"...

det var då jag hörde det. snyftandet. sover hon verkligen ? lr låtsades hon bara ? jag vet inte. jag tystnade. lika bra. jag har sagt det jag ville säga, med lr utan med-öron. men just, snyftandet. om hon nu hörde mig, var det positivt ? att hon gråter för att jag verkligen menade det, och att hon uppskattar mina ord och blir rörd av dom ? lr var det nåt negativt ? en diss, för att hon har nån bättre hemma i älmhult som sagt och menar samma sak, eller att hon inte vill ha mig, eller... jag vet inte.. jag vill inte tänka på det...

nu, 04 52 16 augusti, stänger jag av min dator. går och lägger mig. gråter. och eventuellt sover innan dagen som kommer. lite energi behövs antagligen.
jag måste bara avsluta med. att . offentliggöra, att Elin är det bästa som hänt mig. hon är otroligt snäll, bryr sig alltd, lyssnar alltid, finns alltid där, och är helt fantastisk.. jag skulle lätt kunna döda för henne. och det är inget skämt.. jag ser en framtid i hennes ögon, och jag vill aldrig att hon sluter sina ögon framför mig...

känslofyllt, men sant.
och snälla Petra (elins mor)
om du läser detta.
hata mig inte.......

//ALiCE FFS^

2+7= <3

ondska, en önskning

jag skrev tidigare att jag vill vara Pure Evil. ren ondska...
i helgen var jag på NärCon, och då spelade vi "Varulv". ett roll baserat spel där man sitter i ring. var och en har olika roller med olika krafter, vissa har inga krafter alls men är en stark karaktär som kan vinna allt i slutet....
jag fick rollen Syagon [shai-gon], som blev presenterad som "en person utan nåra krafter som helst. men är den ondaste personen som nånsin rört sin fot på denna patetiska värld. han har inte de förmåner som krävs för att döda någon, men han har stora förutsättningar att överleva och segra"
det, tillsammans med att Elin fått inspiration av mig (egentligen inte, eftersom hon haft tankarna lika länge som jag. men jag fick henne på sätt och vis att publicera en liknande text) har gjort fått mig att tänka....


jag vet vad jag kan ådstakomma. jag vet vem jag kan sänka. jag vet vem jag kan kränka så djupt, att personen önskar att det blir ett åtminstone ganska mjukt fall. men ska Jag vara ond, så är det ett platt jävla fall .. rakt ner i brunnen av "Hall of Fail". så lågt skall personen sjunka. och jag vet, att om jag stänger ute alla känslor, är jag kapabel till ond bråd död.
stänga ute alla känslor av kärlek, oro, närhet, känslor som är allmänt störande och bara lyssna till det kall jag nyss gett mig själv..

att jag skulle hoppa en random p12a med "emofrisyr", svarta cheap monday, en "Hug me or I shall destroy you" tshirt och nåra fräna dyra skate skor (DC) är för mig helt jävla otänkbart.. om jag nu skulle slå till, vet nog många av er vem jag skulle försöka mig på (ni som inte vet, behöver inte veta något namn.. det spelar ingen roll).. problemet där, är att jag verkligen inte Vill få hans uppmärksamhet. been there had that. och det var inte positivt.

ett gott motiv Varför.. men det blir mycket komplicerat. och frågan är egentligen, is it worth it ?
en del av mig skriker JA!..... en annan talar en sanning som klingar lite bättre... att när det gäller honom, behöver jag bara luta mig tillbax och titta på när han totalt kastar bort allting han nånsin haft. det han har. och att han stänger fler och fler dörrar till en god framtid. om jag väntar, så kommer jag säkerligen se honom gå ner i skiten.. och eftersom vi Antagligen ingår i en IAP (Icke Agressiv Pakt) känns det as I said, onödigt.


om jag skulle få en sådan idé att pressa nån ner i "Hall of Fail", så skulle det vara en person jag känner till. nån jag hört talats om. nån jag inte vet nånting om. ingen som har nåt rykte.. någon som aldrig skulle vara saknad mer än 2 veckor (ja, i kumla finns det faktiskt sådana personer). inte plocka någon efter känslor. plocka efter popularitet is the shit in this case..

jag vet inte längre om jag ska skratta lr gråta. jag vet inte om nånting ondt verkligen utveckas hos mig. för, på ett sätt vill jag verkligen det. på ett sätt vet jag inte om jag Verkligen klarar av det. om jag klarar av mer förödelse än vad jag skapat tidigare i mitt liv. det är tillräckligt, men jag kan inte få nog.

//ALiCE FFS^ @ 06:30 en söndag morgon..

ps. anmälning till Hall of Fail kan inte göras personligen. ds.

tryggheten failar.

vart jag än är, känner jag mig omgiven av idioter. av farliga saker som kommer skada mig. av redskap sända för att skada mig. lika mycket som jag oroar mig, så vet jag att det är ren bullshit. varje dag som går, ser jag att jag håller på att bli mer och mer vad jag en gång varit.
osäker, rädd och feg.

jag utvecklar en rädsla jag inte kan behärska. jag utvecklar någonting inom mig, som jag inte står ut med. Det betyder, att om jag fortsätter så kommer jag inte stå ut med mig själv. och ni vet nog vad det resulterar i... /cut.
vad beror allt detta på ? är det pga. min högsta önskan, att vara "Pure Evil" ? att inte ha några känslor, och kunna såra folk så djupt att de mer än allt Frivilligt kväver sig själva, när jag står och pekar, hånskrattar och sakta vänder ryggen till och går därifrån ? jag vet inte.
men jag vet att den "önskan" Aldrig kommer gå vägen. jag är helt enkelt för känslomässigt laddad. men jag säger inte att det är en dålig sak..

när jag är ute och går nånstans. så söker jag mig oftast till skuggorna. det är inte rädslan av att bli solbränd, det blir jag ganska gärna. men jag vill inte bli sedd. ja, ni hörde rätt. Attentionwhore-Alice har tröttnat på att bli sedd vart han än går.. jag är trött på alla snea blickar, alla ord, alla viskningar och alla pek mot mig.. mest av allt skulle jag bara , släcka ner hela världen. allting i totalt mörker. jag tål inte ljuset. ärligt talat, jag blir deprimerad av solljus.
jag blir deppig av lampor, upptända rum och ljus i huvud taget..

som tur är får jag nytt tangentbord nästa vecka så jag kan göra Allt i mitt egna mörker. ALLT.. jag är kung..


//ALiCE FFS har gjort sitt för ikväll..
ps. jag saknar Elin SÅ JÄVlA MYCKET.. ds.