förvänta dig ingenting.

Tjafan... månader sen jag bloggade senast,
och min ursäkt är att jag inte har nån ursäkt. du som gillar att läsa, tråkigt för dig. för dig som inte gillar bloggen, så är detta ännu en del av din dagliga plåga.

jag vet inte riktigt vart min fokus är just nu. den är inte på bloggen, inte på tvspel, inte på dataspel heller, inte på skolan och inte på det livet jag lämnade i Kumla. jag är inte vad jag en gång har varit. men det är fan dags att ändra på! eller?

Sit back, and Relax!


dagens blogg handlar om nånting som hände mig i helgen (otippat va?). Första gången på Riktigt länge var jag delaktig i att lana. de här små-lanen med mig och Simon räknas inte för övrigt. 2-3 personer som sitter och spelar wow är inte lan, det är snarare som att umgås utan det sociala behovet.

Jag fick nys om Pålsboda Lan (!) äntligen, och det var en helg jag Inte hade någonting speciellt planerat. Tidigare i veckan ringde jag Tony (det måste för övrigt varit veckan innan det) för att snacka lite random typ. så som vi aldrig brukar göra längre. jag skyller inte på tony, men jag tar inte all skuld själv. Han satt i samma rum som Para, och jag har nog inte varit så glad över att höra någons röst på läähäänge. han berättade att han skulle dyka upp på lanet, och jag blev Sjukt glad. ord kan inte beskriva den lycka och den värme som blossade upp inom mig. det går inte. dagarna gick, och Pålsboda Lanet närmade sig mer och mer. min glädje och förväntan över att möta Para en gång för alla växte och växte.

Jag tror inte att folk kunde se det på mig, men för en stund kände jag mig Lugn och Glad. Jag åkte först till Hallsberg på fredagen för att hälsa på Alléskolan. Skolan som satte etiketten på vem jag verkligen är. Skolan som hjälpte mig växa både psykiskt och fysiskt. Jag tänkte även hälsa på Rektorn som vi hade, bara för att se hur hon mår och visa att jag lever och att jag faktiskt klarade av skolan trots hennes pedagogiska tvivel.
men redan där började besvikelsens kickar sparka mig hårt. hon hade fått ett Bättre erbjudande från en verksamhet som tar hand om handikappade ungdomar och vuxna (inte särskola). Men det var ingenting. Jag tänkte att jag pratar med min förra SYO-konsulent, han är Säkerligen intresserad av att veta att jag börjat på en eftergymnasial utbildning. men det var ett osäkert knep att försöka få tillbaka mitt välmående.
jag gick ut efter att ha blivit nobbad av en attityd som var så svår att förstå att jag inte vet om det var ett positivt eller negativt besök...

jag for iväg till Elevrådet, där jag spenderat mestadels av min gymnasietid (ja, jag skolkade ganska friskt). träffade gamla Elevrådare, och fy satan så nice. då kom mitt välmående tillbaks, jag ska ju faktiskt träffa Para senare!

senare drog jag till P-boda, träffade på Reidar (<3) och alla andra gamla vänner från P-boda lanen. Jäävlar va jag har flyttat hemifrån. jag har inte haft en tanke på dom förens jag väl kom dit. Kimpa, Stoffe, Svenne, Tätele, CARLSSON (<3), lill David och många fler... men ingen para.

I mer än en vecka har jag sett fram emot att träffa Para och gosa med honom ordentligt. var han där? neej. klockan var bara fem (17:00), så han kanske skulle dyka upp senare?
nej. det gjorde han inte.
I en veckas tid har jag längtat, trånat, fantiserat och föreställt mig hur Para har blivit. har han blivit Seriös? eller är han den mysiga kissen som jag lärt känna? har han drygat till sig som fan och hatar alla, eller har han blivit mer givmild och emotionell (inte emo) än förut?
det återstår att se. för denna gången syntes ingen para till...

Förväntningar bygger upp Besvikelser. hädanefter så ska jag inte förvänta mig någonting av någon. jag vill inte se mig sån igen...



dock träffade jag en karaktär som verkligen lyste upp mig. Chris. en sjukt snäll (och söt) tjej som var polare med Stoffe/Kimpa/Olle/Vincent etc. jag hade verkligen inte förväntat mig att hon och jag skulle "Klicka" så bra som vi gjorde...
ifall hon inte befunnit sig på det lanet, så hade jag antagligen dragit lördag förmiddag.


Tack Chris. du gjorde denna teori möjlig. om du placerar "ribban" Lågt, så kommer du finna mer lycka än ifall du placerar "ribban" Högt.

Grymgreger hungrig.
Grymgreger ÄTA!

the game och farväl.

finally.

Nostalgikicken sparkade mig i magen.

Tjaaa *positiv smiley*

min ilska har lugnat ner sig något, känslorna är på plats, och jag mår bra igen...
och där avfärdade jag det ämnet...

det jag tänkte skriva om idag, är bland annat träningsverk...
ohja, jag har träningsverk. det var väl det sista ni tänkte om mig va? samma här faktiskt, så jag dömer er inte...

igår hade vi "Motion" på schemat... det var Tobias som höll i den modulen. och det var där nostalgisparkarna började. Boxning var på gång, och jag fick enormt många flashbacks till BS Thor i kumla/hallsberg. Flashbacks till den tiden då jag boxades i Kumla... då jag och Tony drog ner till lokalen för att slåss. det var ju det huvudsakliga syftet. att lära sig slåss som de gör på tv, inte för att hålla på med just kampsport... för att slåss..
jag saknar de dagarna då jag och Tony var oskiljaktiga. those were the days...

Igår så blev jag påmind om Gunnar... min och Tonys dåvarande boxningstränare. en kort grabb utan hår. den härligaste tränaren jag haft inom boxning . så jäävla glada dagar det var!


idag sitter jag här. med träningsverk... precis som jag gjorde för 5 år sedan.
nostalgi is thy shiet!

Vrede, ilska och känslor.

Tjaa!
nog fan var det längesen jag uppdaterade, men nu är de dags igen...
jag vet att min far läser bloggen, och jag vet att han kommer visa min mor, men det struntar jag faktiskt i. jag tänker inte nämna några namn, det är onödigt... ni vinner inte på det, personerna som är inblandade vinner Ingenting på det och jag kommer nog snarare få mer skit för det än vad jag kan ta emot.
men jag kan inte låta ämnet vara. det går inte.
länge har jag tänkt på hennes beteende. att det är fel, orättvist och Dåligt.
jag säger inte att hon är en dålig människa, absolut inte. och jag påstår inte att jag är bättre. jag är inte bättre än någon annan. jag är som alla andra. alla gör misstag etc.

men jag vet inte om hennes beteende är medvetet eller ej...? hon kanske är uppfostrad till att bli en dam med vass tunga, hals full av skitsnack och blod av irritation mot medmänniskor etc. jag tänker inte avslöja vem personen är, men några av er vet vem det är. andra personer kanske till och med förstår vem det är...

att snacka skit om personer man ogillar är en sak. det gör alla.
men att snacka skit och ljuga om sina släktingar? där går iallafall Min gräns. och det är nog nu på senare dagar detta snackat börjar bli ömsesidigt. det har väl alltid varit såhär, men jag har vuxit nu och förstår att. Det här är Stort... jag blir så fruktansvärt...

Besviken...
Besviken på ett så genomskinligt beteende. hon kan uppföra sig bättre. åtminstone dölja det bättre... trodde hon inte att vi alla skulle få reda på vad som händer? ljuger hon för att skydda en annan person, eller ljuger hon för att skydda sig själv?
och när någon väl når fram till Henne, vart är hennes skydd då? en ny lögn? frågan är, vart slutar det?

och hur kan vi inblandade få detta att upphöra utan att vara elaka?

jag känner att jag är alldeles för uppriven och beskyddande för att skriva klarspråk, så jag avslutar blogginlägget vid den här punkten.


jag tänker även lägga till att bloggen kommer bli mindre och mindre destruktiv.
istället tänker jag skriva om övriga känslor som dyker upp här i karlskoga.
för er som inte vet, har Alice flyttat till Karlskoga Folkhögskolas Internat. ny dator är inhandlad, och självklart njuter jag av det trådlösa internet här . puss på det va?!
nu ska jag bege mig in i WC3's underbara värld och njuta av min dators prestanda (akta sarkasmen).

//Grygreger och hans
vänner.

en annan typ av lycka.

Simon bekräftade för inte så länge sedan en sak som är Riktigt sann. när det går Bra för mig, så går det Sämre för honom... när jag finner lycka, finner olyckan honom... de Suger!

Jag läste tidigare i Simons blogg att Lycka inte existerar. hur kommer det sig att jag är lycklig i det skedet jag skriver? eller är det bara ännu en epok av mitt liv där mycket (inte allt) går Bra, och kan liknas med det tillstånd som kallas Lycka?
jag vet inte... men jag måste även rätta dig lite snabbt... finns ingen lycka, finns inte heller någon Olycka...


det jag tänkte skriva om är precis Lycka, så hans inlägg blev lite av en "kick-off" för mig (förlåt om jag utnyttjar dig Simon, men du vet att jag inte leker med dina känslor <3)


Jag kommer inte skriva detta inlägg för att min relation till mina föräldrar växer starkare. inte heller för att jag är kär.
Igår var jag i hova på Hova Riddarvecka. en alldeles underbar vecka för övrigt. I en vecka kommer "handelsmän" och säljer sina handgjorda smycken och diverse saker... jag hittade den mannen som alltid brukar stå där, en "Alternativ" man längst bort på gatan som säljer rökelser, ljuslyktor och andra prydnadsgrejer (dödskallar, drakar osv). där hittade jag "Stenar" i olika färger. grön, gul, vit, röd och... Blå.
så fort jag ser den färgen, eller så fort jag i huvud taget Tänker på färgen Blå, så tänker jag på Simon.
det är inte för att han lånar min mössa som är blå. det är inte för att hans Alter Bridge tröja (liksom min) är blå.
nej, Simon är Blå.
Jag kunde inte låta bli att köpa den. av en anledningen...
Simon ska ha den... när han senare kommer (antagligen) flytta upp i sverige för att utbilda sig till Gemolog så kan han titta på den, minnas mig, kanske sakna mig(?) och förstå att jag bryr mig om honom och Älskar honom...


det jag tänkte komma till, är att du som aldrig helt spontant gett en gåva till din bästa vän, har missat en stor del av den underbara gemenskapen som finns... (att ge någonting i present till födelsedag räknas inte.)
den känslan man själv får av att göra en God gärning, är helt jävla underbar. det går inte att mäta sig med någonting. det behöver inte vara en dyr gest. absolut inte! jag kommer inte avslöja priset på min gåva though, men som sagt. priset är Ingenting i jämförelse med det man får tillbaks. absolut Inte.
Jag gick ifrån Simons bostad med ett leende på läpparna med vetskap om att trots allt han säger. hur han än säger att han mår. så vet jag att Den gåvan, kommer ge honom Många gladare stunder framför sig.




Och du som väntar dig nån spontan gåva från mig, kan fan fortsätta vänta.

ALiCE FFS signar ut.
slut.

En fri man. En arbetslös man... En glad man.

idag: dåligt samvete över dåligt bloggande. (y) Idag är det onsdag den 17/6. det detta inlägg kommer handla om, är bland annat min student. Läs gärna resten *positiv smiley*

Fredagen den 12 Juni var den dagen, då jag aldrig mer behöver gå tillbaks till skolan. till Alléskolan. de tre åren som förhindrat mig till att göra olika grejer. Tre långa år med en klass jag aldrig kunnat spela ut mig själv helt... Trodde jag.
I själva verket så är Alléskolan den plats där jag Verkligen kan vara mig själv. Alléskolan (och gymnasietiden i huvud taget) är den tiden som har förstärkt mina bra sidor, som har ändrat mina visioner, plockat ner mig på jorden och gett mig realistiska hopp om mitt liv. än så länge, är det den bästa tiden i mitt liv. och jag kan inte låta bli att tacka BF3A för tre helt jävla fantastiskt underbara år. oavsett många motgångar, har framgångarna vägt tyngre...
jag tänker inte nämna några namn, men Speciellt tack till *ni vet vilka ni är, om inte... FUU*


Mycket tankar kring studenten har jag haft... vilka kommer jag nånsin prata mer med? kommer jag nånsin stöta på de som gick i min klass? kommer jag nånsin Sakna min klass, eller kommer livet leka vidare?
jag vågar inte tänka på det, jag låter tiden bestämma det...


igår (tisdag) var jag in till Hallsberg, drog till Alléskolan och lämnade in böcker jag har haft hemma osv osv... det var då det slog mig. jag kommer sakna korridorerna i Ekonomen (/Hus E). alla timmar vi spenderat på att sitta utanför sal E214 för att vänta på lärare som dykt upp senare eller för att vi elever tittat fel på schemat då vi inte haft lektion. Jag kommer sakna springet mellan salarna. men det jag kommer sakna mest är fan Grupprummen... där vi satt och skolkade, trots att vi fått närvaro och uppgifter att göra... sitta där, chilla och spela kort etc etc. Lärarna i all ära, men Grupprummen <33<3<3<3<3
Mmmmhhhmmmm <3 *NamNamNam*
det var ett stort tillfälle för mig. jag kände mig helt plötsligt, för första gången på länge, Vuxen... jag var visserligen där för att lämna tillbaks böcker, men jag var där Frivilligt och inte längre som en elev... jag tittade ut över caféterian i några minuter och tänkte på vilket bord jag aldrig suttit vid och då insåg jag en annan grej, jag har varit precis Överallt i ekonomen... minnen som, jag vet inte om de är bra eller dåliga, kommer finnas kvar länge...

men allt är tack vare BF3A... utan er, skulle detta inte vara en så här stor grej för mig. ni har alltid funnits där. Alltid fått mig på bättre humör. Alltid...


jag var nära på att gråta när jag tittade ner på caféterian, men bara för att jag är så Metal kunde jag inte släppa ut det.

//Grymgreger och hans vän
Alice FFS^

updates!

jag är medveten om att det var längesen jag bloggade. men jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte vad ni vill höra?

jag har så mycket jag vill få ut. men det finns så lite jag kan skriva. jag kan inte formulera mina känslor. de är så många. det är mycket som har hänt på sista tiden...
men jag kan ju säga, att ni som tippade på att "förhållandet" mellan mig och Elin inte skulle hålla, ni hade rätt...
känslorna finns där, men det gör också avståndet (som enligt mig är det största/längsta problemet). Hon kommer Alltid vara någonting speciellt för mig, så många tillfällen vi har delat, men ingenting kommer bli som det har varit... kanske är det bäst för oss båda? det jag vet, är att jag saknar dig.


just nu känner jag mig väldigt ensam... jag saknar Henne, jag saknar Simon, Fohrs, Abbe,Tony och även Josse. hon som en gång var min "Syster". hon som Alltid fanns där. hon som Alltid hade nånting att säga. hon som alltid gav mig vägledning. jag saknar henne så otroligt mycket, men där kommer min otroligt patetiska feghet in... jag vågar inte ta kontakt. Hennes närvaro har tidigare alltid lugnat mig. men jag antar att det, även här, är dags att släppa taget. att inte hela tiden rota i vad som Har varit, och istället blicka framåt mot vad som Kommer hända... det är väl alltid den svåra biten...


jag känner mig svag. jag är svag. jag vill dock ändra på det, men jag klarar det inte själv... jag känner mig ensam, trots vetskapen om att jag har precis vad jag behöver. jag har mina vänner så nära jag vill att de ska vara. jag vet vart jag har er, trots det känner jag mig ensam. övergiven. patetisk.
jag vet inte hur länge jag kan hålla mitt fejkade leende trovärdigt. jag vet inte hur länge jag kan hålla kvar mig själv. jag håller på att tappa mig. ni håller på att tappa mig. och det är Inte någonting jag är stolt över... tro inte det...


nu blev det ett jääävligt rörigt inlägg, med korta notiser om vad som händer. en dag, så ska jag reda ut alla lösa trådar... men den dagen, är Inte idag...

nu, så skall det spelas World of Warcraft. PUSS!

//en uppriven Grymgreger.

tillbaks till ruta ett...

*Härmed vill jag varna känsliga läsare för en snudd av bög-känsla. men jag kan försäkra er om att det handlar om vanlig "Guy-Love" *

och nu sitter man här... hemma.
i det mörker jag själv har skapat. i den tillvaron jag trivs bäst i... men detta är bara den fysiska delen...
tidigare har jag sett ljus inom mig i det mörker som omfamnar mig. men nu, har det yttre mörkret kommit ifatt mig.

i söndags upplevde jag lycka. en lycka jag inte känt på länge... det som gjorde mig så lycklig var simons leende. simons genomborrande blickar. simons gudalika beteende. simons perfektion. simon. jag fick återigen träffa min go... nej inte endast mina goda vän... min allra Bästa vän. min man. min förebild.

söndag-måndag-tisdag har jag varit på Lan (Local Area Network) hos simon... längesen jag lanade. och otroligt längesen jag varit på ett lan där jag njutit av Allt... även sömnen var underbar, och då är det fan ett bra lan... sannerligen mycket wow... men även mycket nöje, humor och ett gott tidsfördriv...

men med allting gott, kommer även nånting ondt...
jag kom hem idag. ensam. utan simon... då insåg jag just hur svag jag är. hur mycket simon Faktiskt betyder för mig. hur otroligt dum jag är, då jag inte förstått det förns nu... jag blir aldrig hel utan varken simon eller elin...
jag är endast en tredjedel utan er... jag blir aldrig riktigt hel om ni lämnar mig. jag kan inte stå på egna ben. inte än... någon gång kommer jag säkerligen bli självständig, men den stunden är inte nu.

när? jag är lika ovetande som du...

Simon *hjärta* Alice

//Grymgreger, aka Analice...

when everything comes around, we all see things clearly...

jag har länge varit bitter. nerstämd. sur. dryg... vissa gånger även varit en bit deprimerad...
men jag tror att jag har löst fallet...

jag är självklart glad för hans skull. det är inte det. han har det (vad jag har förstått) riktigt bra i Hampetorp. han har det han behöver. men vad har jag?
har jag det jag behöver?

allting jag gör påminner mig om honom. kanske inte riktigt allt, mitt sätt att skriva håller jag för mig själv, men resten då?
det var han som fick mig att börja spela wow. han fick mig att lyssna på den musiken jag lyssnar på, han är den kreativa delen i vårt band. han är en stor del av allting jag producerar. jag försöker alltid uppnå hans mål, trots att jag vet att han inte ställer några direkta krav på mig. men jag vill inte göra honom besviken...
i och med att kraven inte är så höga, så känns det ännu mer misslyckat att inte klara av en så "enkel uppgift".

all musik jag skapar vill jag visa Simon för att få en bekräftelse av att "detta är bra", eller att få motsatsen i form av en stum nickning utan inlevelse...
skriver jag något, vill jag att simon skall vara den första som läser det, bara för att få bekräftat att det duger.
gör jag någonting inom spelväg t.ex köper ett nytt spel så vill jag allra helst att simon ska vara med för att se att jag faktiskt har en god smak när det gäller spel (även om vi har olika spelstilar).

jag lever självklart mitt eget liv, men om simon inte skulle finnas skulle jag kanske inte levt ett liv med denna livskvalité i huvudtaget?


därför känns det så tungt att jag och simon knappt träffas förutom de tillfällen då jag kan ta mig till hampetorp och vice versa... därför känns det så tungt att behöva gå vidare utan att ha min andra hälft vid min sida. därför, har jag varit en bitterfitta länge nu...

Jan Simon Svedberg. jag älskar dig. jag älskar verkligen dig... no matter fuckin' w00t.



jag skulle kunna skriva hur mycket som helst efter detta. och kanske jag passar på att göra det när jag samlat alla tankar och inte upplever denna extas av Simon som jag upplever nu? jag låter tiden avgöra det... (jag ber även om ursäkt över ett kort, virrigt, eventuellt osammanhängande och taskigt inlägg... men jag kan inte samla tankarna. jag kan inte. jag kan inte...)

Från oss alla.
Till er alla.
ett Riktigt, Gott, GLIIIIIII! <3


//Grymgreger.

Som mona lisa har sitt leende...

jag vet att ni har väntat på att jag skall skriva. men har inte vågat skriva, då jag vet att mina föräldrar bevakar denna blogg (nej, jag har ingen annan blogg). men nu så tänker jag skriva i vilket fall, och jag skiter i vad mor och far säger just nu... here it comes:



jag verkar glad. jag verkar ha gått vidare. jag spelar lycklig... men som man brukar säga, "skenet bedrar"...

jag kommer aldrig glömma Biblioteket... aldrig glömma vägen till biblioteket... då jag gick och skvätte Slask på dig, fällde dig, och bar på all min packning... aldrig glömma den första kramen jag fick av dig, aldrig glömma ditt nervösa beteende precis när jag träffat dig... hur jag nervöst pillade sönder en tändare, för att få din uppmärksamhet... aldrig kommer jag heller glömma, att jag "raggade" på butiksbiträdet inne på CityGross. hur det var att vandra ut och in genom växjös affärer. jag glömmer aldrig ditt leende, eller din strävan efter vitt hår (ursäkta, platina-blont), eller dina läppar... dina jävla läppar. smaken av dina läppar + foundation äro oemotståndlig... de skratt vi delat med varann. all den tid vi delat med varann. de tårar vi delat, den intimitet vi en gång haft... det är svårt, och jag vet fortfarande inte hur jag ska gå till väga... jag vet inte vad jag vill... jag vet inte vad jag vågar...

jag vill ha dig tillbaks. men jag kommer antagligen att fortsätta såra dig, likaså att du kommer såra mig. jag vill offra mitt liv här för dig, men jag vet inte om det är värt det. försöka gå vidare, eller försöka reparera det som en gång varit helt perfekt? det är frågan...
"Hiss eller Diss?"

jag vill, jag vill, jag vill, jag vill inte...

"Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår"

//Grymgreger

mörkret slutar aldrig förvåna.

min granne blev morfar häromdagen. jag kände mig manad att gå dit personligen och gratta honom. det är inte var dag jag ser honom, så jag var tvungen att prata med honom. jag minns att när jag var liten var min familj över till dom och åt mat, och sedan spelade Bingolotto. min syster var (och är fortfarande) bästa vän med Deras dotter. jag minns att jag jättegärna ville spendera tid tillsammans med dom, trots att jag många gånger blev nekad. kanske därför jag ville fortsätta vara påstridig och tjata/jävlas ännu mer? jag minns en annan gång, det var efter att dom hade slutat skolan och jag träffade dom utanför våra hus. jag ville vara en del av deras konversation, men då började de prata något annat språk. vid det tillfället var jag för liten för att förstå Vilket språk, men jag visste några år senare att det var Engelska de pratade. det är också det som motiverat mig att läsa Mer av det engelska språket...

det jag tänkte nämna i detta inlägg, var att. när jag var ute, så gick jag inte direkt till grannen. jag stod på våran gård en stund innan. mörkret var påväg att falla över Kumla. jag kunde se den färgade himlen. känna de kylande, värmande vindarna mot min (kära) munkjacka. jag kände vinden, men den syntes inte till. jag såg, och njöt av att vara en i naturen. buskarna på andra sidan vägen, så snötäckta. vita trottuarer. nyplogade, nästan isiga vägar precis utanför vårt hus. träden som stack upp bakom skolan. "nu är jag trygg" var den enda tanken jag hade. jag vet att jag är synlig när jag står framför vårt vita hus, men jag vet också att en slumpmässig människa skulle inte känna igen mig. det var för mörkt för att kunna identifiera någon, men för ljust för att "inte finnas till". att kunna smälta in i bakgrunden vore någonting jag skulle kunna leva med och verkligen Njuta varje sekund.
jag känner att jag har den "rollen" som är frammåtdrivande i sociala samtal. jag vill bli ihågkommen efter samtalet med nya människor. jag gillar tanken av att folk tänker på mig. jag gillar uppmärksamhet... för jag är uppväxt med det...

får jag välja, så blir jag gärna en side-kick till mig själv. någon som står bakom och analyserar, iaktar, granskar och lyssnar på samtalet. någon som finns där, fast inte finns där. någon som alltid är närvarande men agerar frånvarande utan att någon ifrågasätter...

precis som mörkret... jag vill vara ett mörker... något som finns där, men ingen ifrågasätter Varför.

//AliceFFS^
peace out.

rubriker äro onödiga, det är ju innehållet du ska läsa?

Hej!
idag är jag glad. idag är jag cp-jävla-jätte-glad! jag köpte Hammerfalls nya album tidigare idag. det bästa inköp jag gjort. helt underbart, det finns Många som inte delar min åsikt. but what do I care?
jag tänkte på en grej jag läste igår i tidiningen... Hammerfall = Conventum Arena? *tänker efter lite*

www.ticnet.se... en enkel sökning och AHA! Sabaton + Hammerfall. jag såg det. Conventum Arena, Örebro, 265 kronor. HELLYEAH! billjetten beställd, och morsan pröjsar under det villkoret att jag söker ett jobb/vikariat/sommarjobb/semesterjobb till sommaren... efter det fick jag också veta att morsan kommer hjälpa mig få fram jobbet så länge jag går på anställnings-intervjun och accepterar det jag får... HELT VÄRT DET! jag menar... HAMMERFALL!

jag läste Kajsas blogg nyligen (http://kajsalannestad.blogg.se/) och fick lite inspiration... hon ville , Stanna tiden och peta på folk hon ogillar och krama folk hon gillar... well, okeey.... jag gillar tanken. men... mjaaa. det funkar nog inte även om det skulle gå... om man skulle slå en person när tiden står still, vad händer? ingenting? ett stumt ljud av ett slag mot någonting hårt likt en vägg, och inget mer? visserligen, mår jag bra av det. för då har jag fått utlopp för några av mina aggressioner som jag har mot den personen... men halva nöjet skulle jag säga är att se personen få ont. känna smärtan. se personens plötsliga reaktion av ett slag i magen följt av en jabb rakt på käk-benet...

krama en person som står helt still låter inte heller så tilltalande. en kram är för vissa ganska "whatever"... men behöver man verkligen en kram, så känns det Inte najs att få en stel rörelse tillbaks. kramar man någon vars tid står still får varken personen som kramar eller personen som kramas någon tillfredsställelse... Då känns det Väldigt WHATEVER...

Whatever, får bli det ordet som avslutar
kvällens blogg-inlägg.

Tack för mig, och du Kajsa... Tack.



//Grymgreger och Alice.<3>

från oss alla,
till er alla.

en Riktigt God Ost...

mixed tapes

jag lutar mig tillbaks... lyssnar på inspirerande musik. känner den goda smaken av General Lös, och förbereder mig för vad som komma skall... min Blogg...
abbe var nog den som inspirerade mig till att lyssna mer på Muse. klart jag har hört låtar med dom tidigare, "Knights of Cydonia" är ju t.ex med på GH3. de har fått priser för "bästa band" , men inte ens då har jag brytt mig...
att abbe berättade att de är härliga och att de är ganska exprimentiella fick mig att tänka efter. är det värt det?

Svar: Ja.

jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. jag vet inte vad ni vill höra. jag vet inte vad som ska sägas. jag vet ingenting längre. jag är förvirrad, och ju mer jag tänker på det desto mer förvirrad blir jag... kan man på något sätt bli av med alla lösa trådar utan att behöva kolla upp vart de kommer ifrån? srsly. -.-

ska man kanske skriva nåt mer Positivt?! :D
*tystnad*
jag vet att mina föräldrar läser min blogg, men jag får ta denna smällen. jag är trots allt 18. jag ska Tatuera mig ev. nästa månad. :) syrran ska med som moraliskt stöd. kommer bli sjuukt najs!
"vad ska du tatuera?" svaret blir: Döskallen från Gears of War. (http://www.fromthefringe.com/blog/wp-content/uploads/2008/11/gears-of-war-skull-2-256x256.png)

de som har spelat spelet kan direkt relatera vart bilden kommer ifrån. de som aldrig har sett eller hört talats om spelet kommer tycka att det är en förjävla snygg döskalle (förhoppningsvis). jag hoppas det blir snyggt iaf. och jag vet att jag inte kommer bli besviken...

nog för att GoW är det Bästa spelet jag nånsin spelat, så är det inte den enda anledningen till Varför jag väljer denna tatuering... det finns många andra. en av dom är ju som sagt, att den är sjuukt snygg... och , hur många har Du sett med den tatueringen ? ;>

//en Sjuk Alice i väntan på att
lanet ska slå i kraft...


Grymgregers LanPalats intar Pålsboda
den 16 februari. CYA THERE!

då kommer också legenden Grymgreger visas Offentligt.
du känner honom egentligen. eller?

gårdagens mörker.

Jag vet inte vad det är. ljus har aldrig varit en stor passion. det har alltid varit någon typ av rädsla. en fobi. ett tillstånd av icke existerande välmod. det får mig att känna mig iakttagen. ut stirrad. det spelar ingen roll om det är en folkmassa eller om det är ett tomt torg fyllt av ingenting alls. det spelar ingen roll vilka som är där eller vilka som inte är där, jag känner mig inte trygg i ljuset... "mys"-ljus är väl behagligt, men jag föredrar så lite ljus som möjligt... jag är inte som någon mygga som drar sig till ljus, jag snarare... som en vampyr som drar sig ifrån ljuset! *skrattar med vanställd röst*

jag fick mig en liten tankeställare igår kväll, kvällen den 29 januari 2009. jag anser, att det var den mest lärorika kvällen i mitt liv på länge. jag började snacka med en "ny gammal" kontakt... läste hennes blogg, och jag blev positivt förvånad över hennes sätt att skriva. sätt att tänka. imponerad + motiverad till att skriva mer i min egna blogg.
senare på kvällen bråkade jag och farsan för första gången på länge. morsan har alltid varit den som går emot, men hon är bortrest över helgen... så endast min far som är hemma. vi är lika envisa båda två, den ena värre än den andra i vissa lägen. men envisheten finns Alltid där... det var skönt att bråka med honom faktiskt, det är sådant som får mig att förstå hur nära jag står honom.. bråk får mig alltid att känna närhet till personen som blir "offret"...

efter detta bråk gick jag ut i vardagsrummet. klockan var väl halv 11, helt nersläckt i huset. mörker utomhus. jag stirrade mig nästintill blind på trädet jag såg genom fönstret. jag vet inte vad som var så intressant eller så inspirerande med just det plommonträdet. jag har ingen aning. hur mycket jag än tänker på det, och hur mycket energi jag än lägger på att koncentrera mig på det där Jäävla trädet, så fattar jag inte. men någonting magiskt. jag kände någonting, nästan som kärlek. att jag skulle vara Dendrofil är helt otänkbart, men någonting är det...
men det var inte det enda jag la märke till... att mörkret försökte sluka vår gård var också en detalj jag blev väldigt fascinerad över. ljuset från belysningen från gårdslampan i mitten av gräsmattan vs. mörkret. jag kunde se (eller om det var en inbillning) att mörkret förflyttade sig fram och tillbaks från och mot ljusets källa. det kändes så äkta att jag bara ville springa ut och vara Ett med Allt.


jag vill verkligen vara det plommonträdet som står på vår baksida.

//Alice FFS^

jag gick på toa i skolan idag. jag fastnade med skosnöret i dörren när jag stängde efter mig. jag träffade inte toaletten så bra som jag hade hoppats på.

will it ever be enough?

jag mår inge vidare... somliga vet det, andra inte. jag skiter i vilket ärligt talat.
jag vet varför jag mår dåligt, men det verkar inte bli någon skillnad vad jag än försöker åstadkomma. det blir aldrig tillräckligt. Synden straffar sig själv. inte sant? jag kanske förtjänar det helvete jag är nära på att vandra igenom. jag trodde jag hade tagit mig förbi detta stadie, men jag står fortfarande på ruta ett. jag vill göra nånting åt det, men det kommer inte falla inom era normer. era förväntningar. era förhoppningar.

jag vill lyckas. lyckas med att tillfredsställa er alla. att kunna agera Utan att bli kallad idiot. utan att bli genomskådad. utan att må dåligt över det. jag vill spela ut min roll som den jag är Utan att behöva veta vad ni tycker. jag har länge känt att "Din åsikt gör mig varken glad eller bitter". "Dina ord kommer aldrig sänka mig". "Det du gör mot mig har ingen betydelse i min utveckling". men nu har jag förlorat allt...

Besvikelsen är stor. fler och fler (jag nämner inga namn, men du som känner dig träffad. BRA JOBBAT!) visar besvikelse. inte bara fysiskt. verbal, psykisk och virtuell besvikelse är det jag upplever. jag lever inte upp till folks förväntingar. även om det är föräldrar, irc(Internet Relay Chat)/irl(In Real Life) vänner, lärare eller bekanta spelar ingen roll. det känns lika illa likförbannat. jag har aldrig sagt att jag är perfekt. jag har aldrig sagt att jag någonsin strävat efter perfektion. jag vet bara att det jag en gång gett mig in på försöker jag slutföra på Mina villkor.

jag har tappat min guard. min vakt är borta. min sköld är bortslagen. mitt försvar har sprungit någonstans... vill du förgöra mig, ta chansen. du har den nu. du har mitt livs slut i dina händer. berätta nu hur du vill att det ska sluta... det är Du som är förgöraren i det här slaget. gör ditt val Klokt.




jag ber er inte spela något spel. jag ber inte efter uppmärksamhet. jag kräver inte att nån ska ljuga över något jag presterat och säga "nejmen va duktig du é"... var ärlig. se helheten av mina verk. se det jag gör bäst istället för att klanka ner på mina defekter. och det gäller inte bara om mig. se Helheten. ge kritik för "the Good stuff" istället för att alltid ge dig på det negativa. det är Där du failar...

med de orden avslutar jag allting.
Tänk dig för.

//GrymGreger. aka. AlicE