det jag tänkte nämna i detta inlägg, var att. när jag var ute, så gick jag inte direkt till grannen. jag stod på våran gård en stund innan. mörkret var påväg att falla över Kumla. jag kunde se den färgade himlen. känna de kylande, värmande vindarna mot min (kära) munkjacka. jag kände vinden, men den syntes inte till. jag såg, och njöt av att vara en i naturen. buskarna på andra sidan vägen, så snötäckta. vita trottuarer. nyplogade, nästan isiga vägar precis utanför vårt hus. träden som stack upp bakom skolan. "nu är jag trygg" var den enda tanken jag hade. jag vet att jag är synlig när jag står framför vårt vita hus, men jag vet också att en slumpmässig människa skulle inte känna igen mig. det var för mörkt för att kunna identifiera någon, men för ljust för att "inte finnas till". att kunna smälta in i bakgrunden vore någonting jag skulle kunna leva med och verkligen Njuta varje sekund.
jag känner att jag har den "rollen" som är frammåtdrivande i sociala samtal. jag vill bli ihågkommen efter samtalet med nya människor. jag gillar tanken av att folk tänker på mig. jag gillar uppmärksamhet... för jag är uppväxt med det...
får jag välja, så blir jag gärna en side-kick till mig själv. någon som står bakom och analyserar, iaktar, granskar och lyssnar på samtalet. någon som finns där, fast inte finns där. någon som alltid är närvarande men agerar frånvarande utan att någon ifrågasätter...
precis som mörkret... jag vill vara ett mörker... något som finns där, men ingen ifrågasätter Varför.
//AliceFFS^
peace out.
peace out.