jag har så mycket jag vill få ut. men det finns så lite jag kan skriva. jag kan inte formulera mina känslor. de är så många. det är mycket som har hänt på sista tiden...
men jag kan ju säga, att ni som tippade på att "förhållandet" mellan mig och Elin inte skulle hålla, ni hade rätt...
känslorna finns där, men det gör också avståndet (som enligt mig är det största/längsta problemet). Hon kommer Alltid vara någonting speciellt för mig, så många tillfällen vi har delat, men ingenting kommer bli som det har varit... kanske är det bäst för oss båda? det jag vet, är att jag saknar dig.
just nu känner jag mig väldigt ensam... jag saknar Henne, jag saknar Simon, Fohrs, Abbe,Tony och även Josse. hon som en gång var min "Syster". hon som Alltid fanns där. hon som Alltid hade nånting att säga. hon som alltid gav mig vägledning. jag saknar henne så otroligt mycket, men där kommer min otroligt patetiska feghet in... jag vågar inte ta kontakt. Hennes närvaro har tidigare alltid lugnat mig. men jag antar att det, även här, är dags att släppa taget. att inte hela tiden rota i vad som Har varit, och istället blicka framåt mot vad som Kommer hända... det är väl alltid den svåra biten...
jag känner mig svag. jag är svag. jag vill dock ändra på det, men jag klarar det inte själv... jag känner mig ensam, trots vetskapen om att jag har precis vad jag behöver. jag har mina vänner så nära jag vill att de ska vara. jag vet vart jag har er, trots det känner jag mig ensam. övergiven. patetisk.
jag vet inte hur länge jag kan hålla mitt fejkade leende trovärdigt. jag vet inte hur länge jag kan hålla kvar mig själv. jag håller på att tappa mig. ni håller på att tappa mig. och det är Inte någonting jag är stolt över... tro inte det...
nu blev det ett jääävligt rörigt inlägg, med korta notiser om vad som händer. en dag, så ska jag reda ut alla lösa trådar... men den dagen, är Inte idag...
nu, så skall det spelas World of Warcraft. PUSS!
//en uppriven Grymgreger.
