tillbaks till ruta ett...

*Härmed vill jag varna känsliga läsare för en snudd av bög-känsla. men jag kan försäkra er om att det handlar om vanlig "Guy-Love" *

och nu sitter man här... hemma.
i det mörker jag själv har skapat. i den tillvaron jag trivs bäst i... men detta är bara den fysiska delen...
tidigare har jag sett ljus inom mig i det mörker som omfamnar mig. men nu, har det yttre mörkret kommit ifatt mig.

i söndags upplevde jag lycka. en lycka jag inte känt på länge... det som gjorde mig så lycklig var simons leende. simons genomborrande blickar. simons gudalika beteende. simons perfektion. simon. jag fick återigen träffa min go... nej inte endast mina goda vän... min allra Bästa vän. min man. min förebild.

söndag-måndag-tisdag har jag varit på Lan (Local Area Network) hos simon... längesen jag lanade. och otroligt längesen jag varit på ett lan där jag njutit av Allt... även sömnen var underbar, och då är det fan ett bra lan... sannerligen mycket wow... men även mycket nöje, humor och ett gott tidsfördriv...

men med allting gott, kommer även nånting ondt...
jag kom hem idag. ensam. utan simon... då insåg jag just hur svag jag är. hur mycket simon Faktiskt betyder för mig. hur otroligt dum jag är, då jag inte förstått det förns nu... jag blir aldrig hel utan varken simon eller elin...
jag är endast en tredjedel utan er... jag blir aldrig riktigt hel om ni lämnar mig. jag kan inte stå på egna ben. inte än... någon gång kommer jag säkerligen bli självständig, men den stunden är inte nu.

när? jag är lika ovetande som du...

Simon *hjärta* Alice

//Grymgreger, aka Analice...

when everything comes around, we all see things clearly...

jag har länge varit bitter. nerstämd. sur. dryg... vissa gånger även varit en bit deprimerad...
men jag tror att jag har löst fallet...

jag är självklart glad för hans skull. det är inte det. han har det (vad jag har förstått) riktigt bra i Hampetorp. han har det han behöver. men vad har jag?
har jag det jag behöver?

allting jag gör påminner mig om honom. kanske inte riktigt allt, mitt sätt att skriva håller jag för mig själv, men resten då?
det var han som fick mig att börja spela wow. han fick mig att lyssna på den musiken jag lyssnar på, han är den kreativa delen i vårt band. han är en stor del av allting jag producerar. jag försöker alltid uppnå hans mål, trots att jag vet att han inte ställer några direkta krav på mig. men jag vill inte göra honom besviken...
i och med att kraven inte är så höga, så känns det ännu mer misslyckat att inte klara av en så "enkel uppgift".

all musik jag skapar vill jag visa Simon för att få en bekräftelse av att "detta är bra", eller att få motsatsen i form av en stum nickning utan inlevelse...
skriver jag något, vill jag att simon skall vara den första som läser det, bara för att få bekräftat att det duger.
gör jag någonting inom spelväg t.ex köper ett nytt spel så vill jag allra helst att simon ska vara med för att se att jag faktiskt har en god smak när det gäller spel (även om vi har olika spelstilar).

jag lever självklart mitt eget liv, men om simon inte skulle finnas skulle jag kanske inte levt ett liv med denna livskvalité i huvudtaget?


därför känns det så tungt att jag och simon knappt träffas förutom de tillfällen då jag kan ta mig till hampetorp och vice versa... därför känns det så tungt att behöva gå vidare utan att ha min andra hälft vid min sida. därför, har jag varit en bitterfitta länge nu...

Jan Simon Svedberg. jag älskar dig. jag älskar verkligen dig... no matter fuckin' w00t.



jag skulle kunna skriva hur mycket som helst efter detta. och kanske jag passar på att göra det när jag samlat alla tankar och inte upplever denna extas av Simon som jag upplever nu? jag låter tiden avgöra det... (jag ber även om ursäkt över ett kort, virrigt, eventuellt osammanhängande och taskigt inlägg... men jag kan inte samla tankarna. jag kan inte. jag kan inte...)

Från oss alla.
Till er alla.
ett Riktigt, Gott, GLIIIIIII! <3


//Grymgreger.