panic is the final word.

Imorgon blir jag 18. Arton jävla år, och det är väl det de flesta ser fram emot?
skaffa körkort, gå på krogen, köpa snus och cigg lagligt... nästan alla möjligheter finns tillgängliga. men med detta kommer ett ansvar...

allting som är bra har alltid en nackdel. en konsekvens.
ett bra exempel som jag har lärt mig... Elin - Avståndet... det vore bara för bra för att vara sant att hon skulle bo Nära mig. att vi skulle bo nära varandra...

att fylla 18 låter soft.. men att bli vuxen skrämmer mig... visst, jag kommer inte bli mogen direkt efter att jag fyllt 18... det vet jag... men någon dag kommer den dagen då jag måste ansvara för mig själv, flytta hemifrån, skaffa jobb, sköta alla utgifter efter inkomster. en dag funkar det inte att förlita sig på bortskämdheten. en dag, kommer jag bli självständig...
och det känns som att den dagen är nära. den kommer närmre och närmre, och jag är inte säker på att jag kommer klara av det...
jag är inte ens säker på att jag Vill klara av det...

jag har panik... lika mycket kaotiska känslor som CPGLADA känslor inför denna dagen... jag är stressad, paranoid och ostabil.... men det jag vet, är att jag på något sätt måste ta mig igenom det här...



jag vet att efter detta inlägg kommer Macke fälla en klok tankeställare, Simon kommer peppa mig och Elin kommer lägga ner mer tid på mig. just nu, är ni det bästa jag har... och jävlar va ego jag lät ;o å andra sidan.... VEMS BLOGG VA?! xD

//ALiCE FFS^

Time will never heal any wounds...

Jag har läst. och jag har läst. och jag har tänkt.
FY SATAN va längesen jag rörde min blogg. jag har läst Mackes blogg och fått inspiration till att skriva. inte om någonting som han tagit upp, men Att skriva. det var äckligt längesen, och jag vet inte heller vart jag ska börja. jag börjar där jag står idag, och jag kommer för övrigt skita fullständigt i det som har hänt från mitt förra inlägg, och fram tills nu. de som vet vad som har hänt vet det, och ni andra har inte förlorat någonting i vilket fall som helst.

jag och simon har haft en liten verbal catfight (as I said, ni som vet vad det handlar om vet det, ni andra klarar er i vilket fall). jag har varit rädd. det säger jag inte emot om. och jag har tänkt. oj vad jag har tänkt. tänkt på hur mkt jag saknar det jag och simon hade Innan han fick mig att spela wow. nu låter det som att det var ett misstag att jag började spela wow, men det var det inte (kommer nog ännu ett blogg inlägg om det lite längre fram). tvärtom.
men jag saknar fortfarande det. när vi satt hemma hos han, repade Samma Gamla playlist med Moonrise. Samma, Gamla, Tråkiga Klassiker som har plockats bort från våran spel lista. när vi satt och spelade PS2 tillsammans. spel som Final Fantasy 10 och 11 (X och XI). Dynasty Warriors... omg. ta mig tillbaks...

men en sak Simon sa fick mig att rygga tillbaks, att reagera... att inse vad jag håller på med. jag tar simon mer och mer för givet. att jag ser igenom honom, och ser honom som en hopplös gamer. objektifierat honom och sett honom som en vän genom wow. inte en irl-polare som jag spelar wow med. jag har väl inte direkt undvikit simon. jag har snarare undvikit omvärlden för att slippa ta tag i de problemen jag har börjat få. inget personligt mot simon, inget personligt mot någon, jag har inte insett det förren nu bara. jag är för rädd för att möta en konflikt mot mig själv helt enkelt. jag använder dataspel som en flyktväg från samhället. från min verklighet.

det jag ville få fram av detta. var en ursäkt. en ursäkt till mitt sviniga, omogna beteende som har lett till att jag svikit flertal av mina vänner. de som lyckats tagit mig dit där jag är idag. de som varit min värld. de som alltid varit där. de som faktiskt alltid Är där, men jag är för blind för att se det. om jag kunde göra någonting för att gottgöra er, så gör jag det. jag tvekar inte.

the power of immortal two.

Grymgreger signar ut.


BTW.
GrymGregers Lanpalats är i Pålsboda 5-6-7 December.
Anmälningen och frågor sker via mail Grymgreger@gmail.com
tveka inte.


//glääääh.